En vanlig vecka hos en av alla autism-tjejer

Publicerad 2015-08-30 09:00:00 i Allmänt,

I onsdags fyllde jag 26 år. Jag var i Sundsvall och firade min födelsedag. Det har jag faktiskt inte gjort på ganska många år nu. Det är alltid blandade känslor att åka till Sundsvall. Jag åker dit några gånger per år, vilket känns lagomt. Det är kul att träffa familj och släkt men jobbigt med gamla minnen och att bryta upp ifrån sina rutiner. Jag tror verkligen inte att människor förstår hur schemalagt mitt liv är för att det ska fungera (bortsett från mina närmaste). Ofta får jag kommentaren: " Men du verkar ju normal. Hur kan du ha autism? " Lite knäpp kommentar tycker jag men jag förstår vad folk menar. Jag hanterar mina problem varje dag och jag har gått hos psykolog och kurator i 11 års tid till och från för att få hjälp med hanteringen. En vanlig vecka för mig är redan ganska förbestämd. Den ser ut ungefär såhär:
 
- Arbete med Frihetsfjärilen 20 timmar i veckan
- Träna på gym 4 timmar i veckan
- Göra hushållsaktiviteter och annat "måste göra" 10 timmar i veckan
- Träffa minst 3 kompisar i veckan (det är hos dem jag får min största energi och jag kan lätt glömma bort att vara social ibland annars)
- Vila middag 7 timmar i veckan (ett måste för att jag ska klara av hela dagen med alla intryck av sociala situationer runt omkring mig)
- Alltid ha minst 3 sorters bakade kakor hemma
- Ha max 2 Cola Zero flaskor hemma i veckan
- Poppa popcorn 2 dagar i veckan
- Diska max 7 gånger i veckan
- Tvätta sängkläder varannan vecka och vanliga kläder varannan vecka
- Svabba golven, damma och dammsuga varannan veckan och bara dammsuga varannan vecka
- Ha max 5 klädesplagg framme samtidigt (tex när man ska sova eller träna eller nåt)
- Ta medicin 22.00 varje kväll i veckan
 
 
Det här är alltså bara några grejer som är viktiga för att min vardag ska funka. Tiden är väldigt viktig för mig. Har jag bara gjort hushållssysslor 9 timmar och 49 minuter i veckan, ja då måste jag utnyttja dem 11 minuter som är kvar. Skulle aldrig bara hoppa över dessa 11 minuter. Det skulle kännas otroligt fel.
 
Jag känner att jag har en lagom dos av rutiner just nu. Det har funnits perioder när jag haft för lite rutiner men även för mycket och då blir det svårt att känna att man på riktigt lever. Mitt schema har jag som sagt var fått hjälp med att göra av min psykolog. Jag tycker det är bra att gå och prata hos någon ibland om man en gång i livet mått riktigt dåligt. Även om man mår bra kan det vara just det stödet man behöver för att inte falla tillbaka i gamla mönster, särskilt om en förändring sker i livet just då. Jag känner att jag aldrig fått så bra hjälp som när jag bott här i Uppsala. Så tack Uppsala för det! <3
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att skänka ett bidrag till vår föreningsinsamling genom att klicka på denna länk: https://foreningsinsamling.se/fundraisers/377/donation/
Eller genom att köpa vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här: http://frihetsfjarilen.storedo.com/

Det kommer aldrig att bli lättare i Sverige...

Publicerad 2015-08-22 09:00:00 i Allmänt,

”Om jag möter dig, du man som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig eller döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att du möter en ensam tjej, så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då. Att jag har telefonen redo att ringa hem och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och ute och gå på samma ställe som jag. Men jag har tyvärr inte råd att chansa.” /Louise Winblad (kunde även höras i Sommar i P1 av Zara Larsson).
 
Det är just sånt som jag som tjej tänker när jag märker att en kille går fram till mig både dagitd, kvällstid och nattid. Det har hänt mycket i sommar som IKEA-mord, Lisa Holm-mordet osv. Det är på grund av såna händelser vi blir ännu mer försiktig att ta kontakt med en främling eller låta en främling ta kontakt med oss.
 
 
År 2013 var jag med mamma i London och en tanke kom då upp i mig som jag aldrig kunnat släppa: Det kommer aldrig att bli lättare i Sverige att upptäcka tystlåtna flickor med autism. I London sa varenda butiksbiträde något om att jag hade fin väska, plånbok eller liknande till mig. På restaurangen frågade inte bara servitrisen vad vi skulle beställa, hon drog även till med ett skämt. När vi inte visste hur vi skulle åka i tunnelbanan var det inte svårt att hitta någon som kunde förklara för oss.
 
Om jag varit i London när jag varit några år yngre, på den tiden jag inte kunde kolla folk i ögonen eller klarade av att svara på frågor, hade de då upptäckt min autism? Hade Londonborna kunna se att jag hade autism? Det är en tanke jag aldrig kan släppa.
 
På bussen i Sverige tar alla upp två säten var, ett där de sitter själva och ett där de lägger väskan så ingen främling ska sätta sig bredvid. I affärerna så kommenterar ingen vad jag har för väska eller plånbok. På restaurangen frågar man bara vad jag vill ha för mat och om maten smakade bra, samt hur mycket jag ska betala.
 
 
I landet Sverige kunde jag som 15-åring gå ute en hel dag och göra en massa ärenden utan att behöva prata med någon. Ibland behöver man inte ens säga hej till den som sitter i kassan. Nu i efterhand tänker jag hur lättsamt det var för mig än om jag levt mitt liv i till exempel London där jag inte bara hade behövt gå ut bland en massa folk utan dessutom behövt pratat med andra människor. Samtidigt så tänker jag att hade Sverige varit ett mer socialt land så hade det kanske också varit lättare att upptäcka de tystlåtna flickorna som har autism, de som kan säga några få ord under flera veckors tid. Varför jag riktar in mig på flickor är för att generellt så är de mer tystlåtna än pojkar som har autism.
 
Samtidigt lär det ju knappast hända mindre grejer i London än i Sverige, så varför flyr vi så fort nån okänd människa kommer nära oss? Jag vet inte bortsett från att vi är rädda... kanske vi alla svenskar har en liten bit av social fobi? Kanske hade Londonbor inte misstänkt min autism om de visste att jag kommit ifrån Sverige. De hade kanske bara tänkt: "Då förstår vi varför hon inte svarar oss. Hon kommer ifrån det där osociala landet Sverige."
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviiteter? Köp då vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här: http://frihetsfjarilen.storedo.com/


Liknande inlägg

Det här med ätstörningar...

Publicerad 2015-08-16 09:00:00 i Allmänt,

Nära garderoberna i mitt hem finns det en våg som alltid står framme. När mamma kommer och hälsar på så drar hon alltid undan den, jag drar tillbaka den, nästa gång drar hon undan den och jag drar tillbaka den.... ja sådär håller vi på lite grann. Jag har frågat någon gång varför hon tar bort den och hon har svarat att hon inte tycker jag behöver väga mig.
 
 
Mamma vet nåt som inte många vet och det är att jag en tid i gymnasiet hade ätstörningar. Det är absolut inget ovanligt hos tonåringar men kanske snäppet vanligare hos tonåringar med autism. Jag är helt normalviktig och på den tiden vägde jag som jag väger nu. Jag minns en gång på den tiden när jag inte vägt mig på kanske två års tid. Helt plötsligt en dag så gick jag upp på vågen och tyckte den siffran jag vägde var alldeles för hög. Jag hade tappat kontrollen över min egen vikt. Att ha autism och kontroll är viktigt. Är man dessutom tonårstjej som försöker anpassa sig till den "normala" världens ideal är det lätt hänt att man får fixidéer. Jag gick ner ca. 10 kg och blev jättesmal. Jag sprang och motionerade jättemycket. Jag delade maten i hälften och åt bara halva portioner. Ju mer jag gick ner ju svårare blev det att gå ner ännu mer i vikt. Jag började ta hårdare tag och började gömma undan maten jag fick, den maten jag låtsades att jag ätit men aldrig tänkte äta. Till slut upptäckte mamma vad jag höll på med. Hon såg att mina kläder blivit för stora för mig och att jag inte åt som förut. Jag hade tur som blev upptäckt i tid när jag fortfarande kunde klara av att sluta med det sjukliga beteendet helt själv.
 
 
Idag är vågen fortfarande viktig för mig. Inte för att jag har något behov av att gå ner i vikt utan för att det är en av få saker i livet jag själv kan ha kontroll på jämt. Att se siffran på vågen är att få en bekräftelse på hur jag faktiskt mår. Normalt så väger jag ungefär alltid lika mycket. Men vissa perioder när jag varit deppig har jag råkat gått ner en del. Vissa perioder när jag haft ovanligt jättekul har jag istället gått upp kanske 2 kg. Idag kan jag säga att jag helt ärligt hellre väger lite mer än normalt än mindre än normalt, därför då är jag oftast piggare och orkar mycket mer.
 
Något jag dock brukar kunna ha svårt ibland är att komma ihåg att äta. Vissa perioder glömmer jag bara bort vad mat ens är ungefär. För ca 1 år sedan upptäckte jag appen Lifesum. Den är jättebra för alla som är lite som mig att man glömmer bort att äta. Man skriver ner maten man ätit och sen påminner den en om man ätit för lite.
 
Jag har märkt att det är otroligt många som vet väldigt lite om ätstörningar. Många tror att ha ätstörningar är samma sak som att ha Anorexi. Så är det verkligen inte. Ätstörningar kan man ha vilken vikt man än väger. Att väga för mycket kan också betyda att man har någon form av ätstörning. Fast även om man har en ätstörning för att man väger för lite så utvecklas inte alltid det till Anorexi.
 
Det som fick mig att börja äta igen var då jag lärde mig hur de inre organen skulle förstöra min kropp om jag fortsatte. Hjärtat, levern, njurarna..... och kanske skulle jag aldrig ens kunna få barn. Eftersom kroppen inte får nån energi att förbränna då man inte äter något och inte har något fett kvar så börjar den förbränna av organen istället. Många som läser tycker kanske detta är helt självklar fakta. Men eftersom jag stött på så många människor som tydligen inte vet vad kroppen egentligen gör med en när det går för långt med ätstörningar så tycker jag att det är viktigt att ta upp i detta inlägg. Hade jag fortsatt denna vägen hade jag som 18-åring fått samma slags fungerande kropp som en 80-åring som nästan levt ett helt liv redan. Jag kände helt enkelt att jag ville ha största delen av mitt liv framför mig och inte bakom mig.
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviiteter? Köp då vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här: http://frihetsfjarilen.storedo.com/

Om

Min profilbild

Amanda

Välkomna till Frihetsfjärilens blogg! Här skriver Amanda blandat om föreningens nyheter och sina egna erfarenheter av att leva med autism.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela