Mamma vet nåt som inte många vet och det är att jag en tid i gymnasiet hade ätstörningar. Det är absolut inget ovanligt hos tonåringar men kanske snäppet vanligare hos tonåringar med autism. Jag är helt normalviktig och på den tiden vägde jag som jag väger nu. Jag minns en gång på den tiden när jag inte vägt mig på kanske två års tid. Helt plötsligt en dag så gick jag upp på vågen och tyckte den siffran jag vägde var alldeles för hög. Jag hade tappat kontrollen över min egen vikt. Att ha autism och kontroll är viktigt. Är man dessutom tonårstjej som försöker anpassa sig till den "normala" världens ideal är det lätt hänt att man får fixidéer. Jag gick ner ca. 10 kg och blev jättesmal. Jag sprang och motionerade jättemycket. Jag delade maten i hälften och åt bara halva portioner. Ju mer jag gick ner ju svårare blev det att gå ner ännu mer i vikt. Jag började ta hårdare tag och började gömma undan maten jag fick, den maten jag låtsades att jag ätit men aldrig tänkte äta. Till slut upptäckte mamma vad jag höll på med. Hon såg att mina kläder blivit för stora för mig och att jag inte åt som förut. Jag hade tur som blev upptäckt i tid när jag fortfarande kunde klara av att sluta med det sjukliga beteendet helt själv.

 

 

Idag är vågen fortfarande viktig för mig. Inte för att jag har något behov av att gå ner i vikt utan för att det är en av få saker i livet jag själv kan ha kontroll på jämt. Att se siffran på vågen är att få en bekräftelse på hur jag faktiskt mår. Normalt så väger jag ungefär alltid lika mycket. Men vissa perioder när jag varit deppig har jag råkat gått ner en del. Vissa perioder när jag haft ovanligt jättekul har jag istället gått upp kanske 2 kg. Idag kan jag säga att jag helt ärligt hellre väger lite mer än normalt än mindre än normalt, därför då är jag oftast piggare och orkar mycket mer.

 

Något jag dock brukar kunna ha svårt ibland är att komma ihåg att äta. Vissa perioder glömmer jag bara bort vad mat ens är ungefär. För ca 1 år sedan upptäckte jag appen Lifesum. Den är jättebra för alla som är lite som mig att man glömmer bort att äta. Man skriver ner maten man ätit och sen påminner den en om man ätit för lite.

 

Jag har märkt att det är otroligt många som vet väldigt lite om ätstörningar. Många tror att ha ätstörningar är samma sak som att ha Anorexi. Så är det verkligen inte. Ätstörningar kan man ha vilken vikt man än väger. Att väga för mycket kan också betyda att man har någon form av ätstörning. Fast även om man har en ätstörning för att man väger för lite så utvecklas inte alltid det till Anorexi.

 

Det som fick mig att börja äta igen var då jag lärde mig hur de inre organen skulle förstöra min kropp om jag fortsatte. Hjärtat, levern, njurarna..... och kanske skulle jag aldrig ens kunna få barn. Eftersom kroppen inte får nån energi att förbränna då man inte äter något och inte har något fett kvar så börjar den förbränna av organen istället. Många som läser tycker kanske detta är helt självklar fakta. Men eftersom jag stött på så många människor som tydligen inte vet vad kroppen egentligen gör med en när det går för långt med ätstörningar så tycker jag att det är viktigt att ta upp i detta inlägg. Hade jag fortsatt denna vägen hade jag som 18-åring fått samma slags fungerande kropp som en 80-åring som nästan levt ett helt liv redan. Jag kände helt enkelt att jag ville ha största delen av mitt liv framför mig och inte bakom mig.