”Om jag möter dig, du man som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig eller döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att du möter en ensam tjej, så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då. Att jag har telefonen redo att ringa hem och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och ute och gå på samma ställe som jag. Men jag har tyvärr inte råd att chansa.” /Louise Winblad (kunde även höras i Sommar i P1 av Zara Larsson).

 

Det är just sånt som jag som tjej tänker när jag märker att en kille går fram till mig både dagitd, kvällstid och nattid. Det har hänt mycket i sommar som IKEA-mord, Lisa Holm-mordet osv. Det är på grund av såna händelser vi blir ännu mer försiktig att ta kontakt med en främling eller låta en främling ta kontakt med oss.

 

År 2013 var jag med mamma i London och en tanke kom då upp i mig som jag aldrig kunnat släppa: Det kommer aldrig att bli lättare i Sverige att upptäcka tystlåtna flickor med autism. I London sa varenda butiksbiträde något om att jag hade fin väska, plånbok eller liknande till mig. På restaurangen frågade inte bara servitrisen vad vi skulle beställa, hon drog även till med ett skämt. När vi inte visste hur vi skulle åka i tunnelbanan var det inte svårt att hitta någon som kunde förklara för oss.

 

Om jag varit i London när jag varit några år yngre, på den tiden jag inte kunde kolla folk i ögonen eller klarade av att svara på frågor, hade de då upptäckt min autism? Hade Londonborna kunna se att jag hade autism? Det är en tanke jag aldrig kan släppa.

 

På bussen i Sverige tar alla upp två säten var, ett där de sitter själva och ett där de lägger väskan så ingen främling ska sätta sig bredvid. I affärerna så kommenterar ingen vad jag har för väska eller plånbok. På restaurangen frågar man bara vad jag vill ha för mat och om maten smakade bra, samt hur mycket jag ska betala.

 

 

I landet Sverige kunde jag som 15-åring gå ute en hel dag och göra en massa ärenden utan att behöva prata med någon. Ibland behöver man inte ens säga hej till den som sitter i kassan. Nu i efterhand tänker jag hur lättsamt det var för mig än om jag levt mitt liv i till exempel London där jag inte bara hade behövt gå ut bland en massa folk utan dessutom behövt pratat med andra människor. Samtidigt så tänker jag att hade Sverige varit ett mer socialt land så hade det kanske också varit lättare att upptäcka de tystlåtna flickorna som har autism, de som kan säga några få ord under flera veckors tid. Varför jag riktar in mig på flickor är för att generellt så är de mer tystlåtna än pojkar som har autism.

 

Samtidigt lär det ju knappast hända mindre grejer i London än i Sverige, så varför flyr vi så fort nån okänd människa kommer nära oss? Jag vet inte bortsett från att vi är rädda... kanske vi alla svenskar har en liten bit av social fobi? Kanske hade Londonbor inte misstänkt min autism om de visste att jag kommit ifrån Sverige. De hade kanske bara tänkt: "Då förstår vi varför hon inte svarar oss. Hon kommer ifrån det där osociala landet Sverige."

 

 

Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviiteter? Köp då vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här: http://frihetsfjarilen.storedo.com/