Det här med träning...

Publicerad 2015-10-22 16:11:00 i Allmänt,

Jag avskydde idrotten i skolan, jag ville aldrig gå på sportaktiviter på fritiden och jag har aldrig varit särskilt nyttig av mig.

 
Jag har ätit antidepressiv medicin i snart 11 års tid. Trots det har jag ändå haft långa återkommande depressioner ibland. När jag varit som mest deprimerad har jag fått testat andra mediciner som inte har funkat och min vanliga medicin har då bara funkat till en viss grad. För ca 1 och 1/2 år sedan kände jag att jag inte orkade ha det såhär längre. Är det såhär livet ska vara? On, off, on off?? Glad en tid, sen deprimerad som tusan, sen glad, sen deprimerad, osv. Det var då på allvar jag kände att jag måste göra något åt det här. Då hörde jag en läkare berätta på TV att man faktiskt rensar bort kommande depressionser genom att träna. Självklart tänkte jag att det inte gäller mig eftersom jag har autism och är ett specialfall i typ allt. Ingenting i samhället gäller mig som för alla andra förutom att jag måste följa samma regler som alla andra. Men jag tänkte att jag får väl testa då. Jag gör upp ett träningsprogram precis som jag vill ha det, på mina villkor. Märkligt nog så funkade det och fungerar fortfarande än idag.

Sen när jag tänker efter så blir jag nästan förbannad. Hur många gånger har det varit på tal om att jag ska börja med en fysisk aktivitet när jag varit hos en läkare? Det har egentligen bara handlat om mediciner åt höger och vänster och att en promenad då och då skulle räcka. Sen har man ju också fått höra att man är helt normalviktig, i vissa perioder tom. lite för smal så då behöver man ju verkligen inte tänka på att ändra om sina vanor på något sätt. Men snälla nån???!! Jag är så trött på att allt hela tiden ska handla om vikt, alltid, alltid, alltid. Det kan faktiskt vara så att jag är mycket mer i behov av fysisk träning än en person med 10 kg i övervikt är, därför hälsan kan yttra sig på många olika sätt.

 
Nu har jag i alla fall några tips till er som vill börja att träna:

1. Hitta din grej - Det kan vara simning, löpning, dans, (TV-spelshopp, vad heter det?). Det finns ju verkligen allt möjligt men det kan vara himla svårt att hitta sin grej, det man kan tänka sig att träna. Men försök tänka stort, vad gillar du mest i hela världen? Och försök sen att komma så nära det som du kan.

2. Ta det lugnt i början - Här har vi då misstaget som många gör. När folk ska ändra sina liv och börja träna så går de all in på en gång. Det är superdumt för det går nästan aldrig för någon. Det är som att börja på nivå 10 på en gång fast du kanske ligger på nivå 3. Jag tränade bara en kvart en dag i veckan till att börja med, då skrattade folk åt mig men nu är folk imponerade och säger hur smart jag var som gjorde så.

3. Välj en träning du gillar så nära ditt hem eller jobb/skola som möjligt - Jag har hört många säga att de tycker det är jobbigt att ta sig till träningen för att det tar sån lång tid hemifrån eller från jobbet/skolan. Jag har lyxen att bo tre minuter ifrån mitt gym. Alla kan såklart inte komma så nära. Jag hade absolut kunnat betalat mindre på ett annat ställe men på något sätt känns det värt det för tid är ändå pengar. Dessutom trivs jag väldigt bra på mitt gym.

 

Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att köpa en fjäril för 20 kr på denna sida: http://frihetsfjarilen.storedo.com/

Vill du stödja oss på något annat sätt så kan du läsa mer om hur du gör det här:

http://frihetsfjarilen.se/st%C3%B6d%20frihetsfj%C3%A4rilen-2.html


Jag har inte bara en diagnos - jag är tjej också

Publicerad 2015-10-11 09:00:00 i Allmänt,

Väldigt många människor har gett mig beröm för att jag är så duktig som vänt mina motgångar, startat upp projekt för att hjälpa andra människor och att jag verkar ha ett gott hjärta. Jag kanske har ett gott hjärta innerst inne men det är väldigt många människor som aldrig får se det, speciellt människor jag ser som ett hot mot mig själv.
Det är så att det finns en kultur som hotar min existens varje dag, sju dagar i veckan, tjugofyra timmar om dygnet. Det är en kultur vi kallar för machokulturen, (googla det om ni inte redan vet vad det är).
I det här fallet är jag inte hotad för att jag har en diagnos, jag är hotad för att jag är tjej. Jag kan inte leva mitt liv fullt ut som jag önskar att jag kunde just därför att jag är tjej och inte ingår i machokulturen. Jag förstår att detta även gäller killar som sagt nej till machokulturen (vilket råkar vara många killar med diagnos), de blir också hotade mot sin existens.
Det finns en stor grupp i världen som ser männen som de starka, som ska slåss och göra "manliga saker", se ner på tjejer som de svaga och de som ska lyssna på männen och leva efter hur de vill att man ska leva.
 
 
Jag har gjort en film, jag säger och skriver alltid vad jag tycker och tänker, jag har startat upp en egen förening, jag har bra självförtroende och jag tror att jag kan klara nästan allt jag vill klara. Jag är med andra ord ett riktigt hatobjekt för machokulturen. Jag tar plats fast än jag är tjej. Jag känner en känsla som växer inom mig.. att ju mer och mer saker jag gör, ju mer hatad blir jag ut av vissa män.
 
Jag vill nu berätta för er vad jag undviker och måste göra i mitt liv för att inte bli våldtagen eller dödad på grund  ut av den så kallade machokulturen som existerar:
 
1. Jag har slutat gått ut helt på krogen -  I somras gav jag upp. Jag bestämde att det var sista gången för jag pallar verkligen inte längre. Jag blev tafsad på ut av fem olika killar. Jag sa nej, vissa kunde inte ta ett nej och fortsatte. Jag blev flyförbannad och visade allt mitt hat. De slutade men gjorde hat-gester mot mig tillbaka. Kände knappast att det var någon idé att kalla på en vakt då en av vakterna en stund tidigare hade stött på min kompis och pratat om hennes vackra ögonfransar. Var finns då min respekt för den vakten tror ni?
Nån kille jag berättade det här för sa att jag överdrev och fick väl gå på andra ställen i så fall. Är det inte min jävla rätt undrar jag att stå tryggt på ett allmänt ställe utan att bli sextrakasserad? Sen undrar jag om han nån gång varit tjej själv i sitt liv, ute på krogen en sen helgkväll och kan uttala sig om den saken just därför?! En sån människa som uttrycker sig så har jag jäkligt svårt att visa mitt goda hjärta för.
 
2. Ringa en kompis när jag är ute efter klockan 22 på kvällarna - Är jag ute sent på kvällen, kanske bara snabbt helt själv en vardag för att köpa dricka innan affären stänger så ser jag till att alltid prata med en kompis i telefon. Jag har nämligen märkt att killar inte vågar gå fram på samma sätt när jag pratar med en kompis som när jag går helt ensam utan att jag gör något samtidigt som jag går.
 
3. Tala om adressen jag befinner mig på - Det här är en regel som jag och mina vänner kommit på och brukar följa. Vi skickar alltid adressen till varandra om vi för första gången ska hem till en ny kille vi inte varit hemma hos förut.
 
4. Lexbase - Lexbase är en sida där man kan se om någon begått brott eller liknande och om så är fallet vad personen begått för brott. Samt vanliga personuppgifter. Denna sida är också viktig att kolla om man träffat på någon ny kille någonstans. Man vet aldrig vem man kan lita på och vem man inte kan lita på.
 
5. Blocka och anmäla - Killar som ingår i denna machokultur brukar ha väldigt svårt för ordet NEJ. De klarar inte av att man inte är intresserade ut av dem, om de själva är intresserade. Förr eller senare blir de oftast aggressiva för att man inte ger med sig. Då är det bara att blocka överallt och anmäla.
 
 
Till er som håller på såhär: Jag hatar er för att ni begränsar mitt liv. Jag har inget gott hjärta för er. Nu när Frihetsfjärilen har vuxit och jag har börjat fått mer meddelanden med: "du ska inte tro att du är nåt"  från macho-killar så ska ni veta att ni kan begränsa mig från mycket som att gå ut på krogen och undvika utgång sent på kvällarna själv MEN: ni kommer ALDRIG någonsin kunna hindra mig från att låta mig och mina projekt ta mer och mer och mer plats. Och som jag skrev har jag inget gott hjärta för er. Så försöker ni att jävlas med mig kommer jag bara att jävlas tillbaka och ta ännu mera plats. För jag har helt sjukt rätt att existera!!!
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att köpa en fjäril för 20 kr på denna sida: http://frihetsfjarilen.storedo.com/
Vill du stödja oss på något annat sätt så kan du läsa mer om hur du gör det här: http://frihetsfjarilen.se/st%C3%B6d%20frihetsfj%C3%A4rilen-2.html


Liknande inlägg

En berättelse om en skola som inte är för alla

Publicerad 2015-10-04 09:00:00 i Allmänt,

Nu ska jag berätta en historia för er som ni antagligen inte kommer tro är sann, för det är sånt folk inte tror händer men det gör det.
Under alla mina år i skolan blev jag mobbad men det var inte bara barnen som mobbades utan även vissa lärare och om det ska jag berätta om i detta inlägg.
 
 
Bild lånad från skolaforalla.nu
Om vi ändå börjar med att tänka efter så är det kanske ändå inte så orealistiskt att jag blev mobbad ut av lärare. Därför jag var väldigt annorlunda mot alla andra barn och vi vet ju att inte minst vuxna människor kan ha svårt att acceptera olikheter ibland. Vi vet att vuxna människor kan särbehandla och döma hårt. Titta bara på hur världen ser ut. Det är vuxna människor som styr världen, en värld som nu verkar gå mot ett tredje världskrig för att alla inte kan låta bli att döda, våldta, misshandla och kränka människor för att de inte är som dessa människor vill att de ska vara.
 
När jag var 10 år så började jag i en ny skola. Efter tre år av mobbning så hade jag äntligen fått börjat i en lugn klass. Jag var annorlunda, tystlåten och var mycket i min egen värld som tidigare år. Men nu spelade det ingen roll längre för jag hade alltid någon att vara med om jag ville det (även om jag många gånger inte orkade och ville vara helt själv). Tjejerna i klassen ansträngde sig verkligen för att jag inte skulle hamna utanför. De bjöd med mig hem efter skolan, frågade alltid om jag ville vara med när det skulle hoppas hopprep på rasten (eftersom jag aldrig vågade gå dit själv), de försökte prata med mig, de försökte få mig att berätta vad som kändes så jobbigt och varför jag ville hålla mig undan för det mesta. 
Jag har förstått nu som vuxen hur svårt det måste varit för dem att veta hur de skulle göra med mig eftersom jag aldrig sa vad jag själv ville. För mig hade detta kunnat varit en trygg tillvaro eftersom ingen längre slogs, stängde in mig i mörka rum eller sa några fula saker. Men jag var långt ifrån trygg.
Jag hade fått en lärare som hatade mig redan från första skoldagen. Han visste vilken skola jag kom ifrån (en skola med dåligt rykte) och enligt honom fanns där inga bra barn.
 
Det hela började med att jag fick gå igenom deras skolböcker. Jag minns fortfarande hur han sa: "Kan man inte ens mellanled, då är det något fel." Jag kunde inte det eftersom vi aldrig räknat det på min gamla skola och det hela slutade med att jag fick börja gå hos en speciallärare ibland. Hos specialläraren satt jag alltid och ansträngde mig det yttersta men fick av henne ändå höra att jag skrev de konstigaste femmorna hon någonsin sett. Ingenting var någonsin bra som jag gjorde. På utvecklingssamtalet fick jag inte höra en endaste grej jag var bra på. Dagen efter utvecklingssamtalet kom några barn i min klass fram till mig och frågade hur det hade gått. Jag svarade som det var: "Jag är dålig på allting". Då säger de att de visste att jag skulle få höra sånt. För läraren i vår klass tycker inte om barn som kommer ifrån andra skolor. Nog visste jag redan att han ogillade mig starkt. Men jag hade hoppats att han fått ur sig allt sitt hat mot mig på utvecklingssamtalet... men det hade han inte.
 
 
Under det närmsta året blev mitt magont jag alltid kände som liten värre och värre och den här gången var det inte för att några elever var elaka mot mig, utan en lärare. Det finns sedan två händelser jag särskilt minns. Den ena var återkommande.
Jag var otroligt bollrädd (och är fortfarande väldigt bollrädd). Denna lärare var även våran idrottslärare och hade märkt hur jag gjorde allt för att undvika bollar. Oftast lekte vi lekar på idrotten där man skulle kasta bollar mot varandra. Jag klarade aldrig av att ta emot dem. Jag fick alltid ett hårt slag på mig ut av bollen istället och ramlade omkull. Då skrattade han. Han skrattade alltid när jag ramlade på det sättet. Han tittade även på de andra barnen och försökte få dem att skratta med. Ibland så lyckades han. Killarna i klassen hade i alla fall inte svårt för att hänga på. Men jag skulle alltid hålla mig från att gråta. Att beskåda sina sår och blåmärken fick man göra när man sedan kom hem efter skolan.
En annan händelse jag minns är när jag skulle vara veckans värd. Ni vet när man hjälper läraren att dela ut papper, suddar tavlan och liknande. Men när jag blev veckans värd fick jag inte bara göra sånt. Jag skulle hjälpa honom med att ta reda på hans mögliga matrester. Inför hela klassen gav han mig en grön plastskål med frukt han hade ätit delar av. Plastskålen var fullt av mögel och annan skit och nu var det min uppgift att som 10-åring göra ren den, göra rent hans äckliga matrester. Resten av klassen ropade "Fyyy! Stackars dig !" Läraren hånlog bara. Och jag skulle inte få äta lunch om jag inte gjorde rent ordentligt först...
 
Det här var år 2000-2001. Jag berättade aldrig allt det här för mamma och pappa för jag trodde inte att man kunde säga att en lärare gjorde fel. Om ni bara visste hur många gånger jag velat gå tillbaka i tiden och säga: "Ta reda på din egen skit! Gubbjävel!!" Jag är glad att han inte längre är lärare idag, för då hade jag kämpat med mitt allt för att få bort honom.
 
 
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att köpa en fjäril för 20 kr på denna sida: http://frihetsfjarilen.storedo.com/
Vill du stödja oss på något annat sätt så kan du läsa mer om hur du gör det här: http://frihetsfjarilen.se/st%C3%B6d%20frihetsfj%C3%A4rilen-2.html

Om

Min profilbild

Amanda

Välkomna till Frihetsfjärilens blogg! Här skriver Amanda blandat om föreningens nyheter och sina egna erfarenheter av att leva med autism.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela