Ensamhet

Publicerad 2015-09-13 09:00:00 i Allmänt,

Många tror att jag inte kan känna mig ensam för att jag har den syndrom som jag har. Nu för tiden är det nog sant. Men utan mina kompisar här i Uppsala skulle jag nog känna mig otroligt ensam.
 
 
När jag var 21 år flyttade jag till Stockholm. Jag ville komma bort från Sundsvall och jag trodde att i Stockholm skulle jag bli vuxen på riktigt och hitta det jag ville syssla med. Men allt jag kände var ensamhet. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv som den perioden då jag bodde i Stockholm. I Sundsvall förstod jag mig oftast inte på människorna men där fanns i alla fall djuren alltid tillgängliga. Men i Stockholm fanns ingenting förutom ensamhet. På ett sätt kände jag mig fri för att jag skulle kunna göra vad som helst utan att nån brydde sig. Hade jag velat tatuerat hela ansiktet hade jag kunnat gjort det utan att någon tittat snett på mig på stan. Men hade jag fallit omkull på Drottninggatan vete sjutton om nån hade brytt sig då heller om jag behövt hjälp. Min känsla jag fick när jag bodde där var att allt kretsade kring ytlighet. En karriär som såg bra ut (fast människor kanske inte ens trivdes på sina jobb), ett umgänge som såg bra ut (fast människor kanske inte ens kände varandra), prylar och kläder som såg bra ut (fast människor kanske inte ens använde dessa grejer en endaste gång). Nu lär jag kanske hamna i blåsväder när jag tagit upp alla mina fördomar om Stockholmare men det var det intrycket jag fick under tiden jag bodde där, sen kanske andra upplevt det på andra sätt.
 
I Uppsala har det varit jättelätt att få kompisar. Jag har träffat folk på de mest konstiga ställena. Till exempel min kompis Zara träffade jag för lite mer än 2 år sedan på Centralstationen, hahaha. Det är hon som sjunger introt i vår dokumentärserie.
 
Jag känner mig typ aldrig ensam här. Folk är väldigt kontaktsökande, både de hitflyttade och de som vuxit upp här. Jag gillar såklart att vara själv väldigt mycket men jag har ändå ett väldigt stort behov av att vara med kompisar. Det behovet har liksom vuxit fram mer och mer på senare år.  Eller så har det behovet alltid funnits hos mig men det är inte förrän sista åren jag lärt mig vilka som är mina riktiga kompisar och dem vill jag verkligen inte släppa.
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att skänka ett bidrag till vår föreningsinsamling genom att klicka på denna länk: 
https://foreningsinsamling.se/fundraisers/377/donation/
Eller genom att köpa vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här:

Alla är inte lika mycket värda

Publicerad 2015-09-06 09:00:00 i Allmänt,

Vem sätter värdet på mig? Alltså i allmänhet, i stort. Vem bestämmer hur mycket jag är värd? Bestäms det av att se den här bilden och om man får info om mitt liv eller bestämdes det redan då jag föddes? Jag har bestämt mitt värde själv de sista åren, även om det ibland kommer människor som tror sig kunna sänka mitt värde till noll så lyckas de inte med mig.
 
Jag ska berätta om en händelse i skolan, något som hände när jag var 9 år. Jag minns det än idag så väl för det var nämligen första gången jag förstod att alla människor inte har samma värde.
 
Vi alla barn i min klass hade fått tagit med oss kläder hemifrån som vi skulle samla in och skänka bort till de som var offer i Kosovo-kriget. En pojke i min klass hade med sig några enkla skjortor som var helt oanvända. Alltså väldigt enkla skjortor, inget dyrt märke. Det kunde till och med jag som 9-åring märka. Två av mina fröknar gick igenom klädesplagg för klädesplagg. När de kom till de oanvända skjortorna så tittade de förvånat på varandra och frågade vem som hade tagit med sig dessa. Pojken svarade att det var han. Fröknarna säger åt honom att de inte kan skicka oanvända kläder till offren. Han måste ta med sig skjortorna hem igen. Pojken säger ifrån, han säger att hans föräldrar skickade med dem för att hans pappa fått dem via sitt jobb men ingen i hans familj kunde ha dem. Då säger fröknarna att då får de hitta någon annan som kan använda dessa skjortor för vi skickar inte nya fina kläder till människorna i krig. Sen minns jag inget mer förutom att pojken fick ta med sig skjortorna tillbaka hem igen.
 
Mina tankar som 9-åring gick runt och det var riktigt hemska tankar. Jag trodde nämligen på mina fröknar, att de hade rätt. Man skickar inte nya kläder till "såna människor", de är inte lika mycket värda som oss nämligen. De kommer från fel land, vi är mest värda i landet Sverige. Det var mina verkliga tankar som gick runt i mitt huvud efter den händelsen. Jag minns inte när jag lärde mig hur fel den där händelsen var men jag minns att jag runt den åldern började lära mig hur fel vuxna människor kan ha.
 
Jag ska erkänna att jag blivit kallad för rasist några gånger de sista åren. Jag förstår ärligt talat inte varför. Men jag har även blivit kallad för överlägsen och hora lite då och då vilket jag inte ser mig själv som heller. Jag har väldigt mycket åsikter och jag gör väldigt mycket som jag vill och då får man tydligen ta såna ord ibland. Jag tycker till exempel det är jättetöntigt att Pippi dubbas om på grund av vissa ord. Det kan också handla om att jag är väldigt anti att man gör om något överhuvudtaget. Fast det finns vissa förändringar till och med jag älskar, det är när man kan förändra någons liv till det bättre.
 
 
I Frihetsfjärilen samlar vi in pengar för att hjälpa människor med autism, automatiskt blir det till svenska medborgare då Frihetsfjärilen är svenskt. Men jag vill nu göra om Kosovo-misstaget, göra om och göra rätt. Jag vill kunna hjälpa en eller flera syriska flyktingar med autism med samma grejer Frihetsfjärilen kommer att hjälpa svenska medborgare med i början ut av nästa år. Jag vill visa att jag och mina styrelsemedlemmar står för lika människors värde oavsett vilket land man kommer ifrån.  I den stora världen är inte alla människor lika mycket värda på grund av ursprung men vi på Frihetsfjärilen tycker att ett värde på en människa inte ska avgöras genom det.
 
 
 
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att skänka ett bidrag till vår föreningsinsamling genom att klicka på denna länk: https://foreningsinsamling.se/fundraisers/377/donation/
Eller genom att köpa vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här:


Liknande inlägg

Om

Min profilbild

Amanda

Välkomna till Frihetsfjärilens blogg! Här skriver Amanda blandat om föreningens nyheter och sina egna erfarenheter av att leva med autism.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela