Under alla mina år i skolan blev jag mobbad men det var inte bara barnen som mobbades utan även vissa lärare och om det ska jag berätta om i detta inlägg.

 

 

Om vi ändå börjar med att tänka efter så är det kanske ändå inte så orealistiskt att jag blev mobbad ut av lärare. Därför jag var väldigt annorlunda mot alla andra barn och vi vet ju att inte minst vuxna människor kan ha svårt att acceptera olikheter ibland. Vi vet att vuxna människor kan särbehandla och döma hårt. Titta bara på hur världen ser ut. Det är vuxna människor som styr världen, en värld som nu verkar gå mot ett tredje världskrig för att alla inte kan låta bli att döda, våldta, misshandla och kränka människor för att de inte är som dessa människor vill att de ska vara.

 

När jag var 10 år så började jag i en ny skola. Efter tre år av mobbning så hade jag äntligen fått börjat i en lugn klass. Jag var annorlunda, tystlåten och var mycket i min egen värld som tidigare år. Men nu spelade det ingen roll längre för jag hade alltid någon att vara med om jag ville det (även om jag många gånger inte orkade och ville vara helt själv). Tjejerna i klassen ansträngde sig verkligen för att jag inte skulle hamna utanför. De bjöd med mig hem efter skolan, frågade alltid om jag ville vara med när det skulle hoppas hopprep på rasten (eftersom jag aldrig vågade gå dit själv), de försökte prata med mig, de försökte få mig att berätta vad som kändes så jobbigt och varför jag ville hålla mig undan för det mesta. 

Jag har förstått nu som vuxen hur svårt det måste varit för dem att veta hur de skulle göra med mig eftersom jag aldrig sa vad jag själv ville. För mig hade detta kunnat varit en trygg tillvaro eftersom ingen längre slogs, stängde in mig i mörka rum eller sa några fula saker. Men jag var långt ifrån trygg.

Jag hade fått en lärare som hatade mig redan från första skoldagen. Han visste vilken skola jag kom ifrån (en skola med dåligt rykte) och enligt honom fanns där inga bra barn.

 

Det hela började med att jag fick gå igenom deras skolböcker. Jag minns fortfarande hur han sa: "Kan man inte ens mellanled, då är det något fel." Jag kunde inte det eftersom vi aldrig räknat det på min gamla skola och det hela slutade med att jag fick börja gå hos en speciallärare ibland. Hos specialläraren satt jag alltid och ansträngde mig det yttersta men fick av henne ändå höra att jag skrev de konstigaste femmorna hon någonsin sett. Ingenting var någonsin bra som jag gjorde. På utvecklingssamtalet fick jag inte höra en endaste grej jag var bra på. Dagen efter utvecklingssamtalet kom några barn i min klass fram till mig och frågade hur det hade gått. Jag svarade som det var: "Jag är dålig på allting". Då säger de att de visste att jag skulle få höra sånt. För läraren i vår klass tycker inte om barn som kommer ifrån andra skolor. Nog visste jag redan att han ogillade mig starkt. Men jag hade hoppats att han fått ur sig allt sitt hat mot mig på utvecklingssamtalet... men det hade han inte.

 

Under det närmsta året blev mitt magont jag alltid kände som liten värre och värre och den här gången var det inte för att några elever var elaka mot mig, utan en lärare. Det finns sedan två händelser jag särskilt minns. Den ena var återkommande.

Jag var otroligt bollrädd (och är fortfarande väldigt bollrädd). Denna lärare var även våran idrottslärare och hade märkt hur jag gjorde allt för att undvika bollar. Oftast lekte vi lekar på idrotten där man skulle kasta bollar mot varandra. Jag klarade aldrig av att ta emot dem. Jag fick alltid ett hårt slag på mig ut av bollen istället och ramlade omkull. Då skrattade han. Han skrattade alltid när jag ramlade på det sättet. Han tittade även på de andra barnen och försökte få dem att skratta med. Ibland så lyckades han. Killarna i klassen hade i alla fall inte svårt för att hänga på. Men jag skulle alltid hålla mig från att gråta. Att beskåda sina sår och blåmärken fick man göra när man sedan kom hem efter skolan.

En annan händelse jag minns är när jag skulle vara veckans värd. Ni vet när man hjälper läraren att dela ut papper, suddar tavlan och liknande. Men när jag blev veckans värd fick jag inte bara göra sånt. Jag skulle hjälpa honom med att ta reda på hans mögliga matrester. Inför hela klassen gav han mig en grön plastskål med frukt han hade ätit delar av. Plastskålen var fullt av mögel och annan skit och nu var det min uppgift att som 10-åring göra ren den, göra rent hans äckliga matrester. Resten av klassen ropade "Fyyy! Stackars dig !" Läraren hånlog bara. Och jag skulle inte få äta lunch om jag inte gjorde rent ordentligt först...

 

Det här var år 2000-2001. Jag berättade aldrig allt det här för mamma och pappa för jag trodde inte att man kunde säga att en lärare gjorde fel. Om ni bara visste hur många gånger jag velat gå tillbaka i tiden och säga: "Ta reda på din egen skit! Gubbjävel!!" Jag är glad att han inte längre är lärare idag, för då hade jag kämpat med mitt allt för att få bort honom.