Idag tänkte jag berätta om ett av mina stora intressen i livet: bakning, (apropå våra lussefjärilar nu också).

När man har min syndrom så är det lätt att snöa in sig på saker och fastna där. Det hände mig sista åren i Sundsvall. Vissa perioder bakade jag så mycket att mamma och pappa fick säga stopp.

 

En jul gick frysen nästan inte att stänga då jag bakat över 20 sorter och hade ungefär 10 sorter kvar men fick inte baka mer då för mamma och pappa. Då var det inga småkakor utan det var massa olika sorters bullar och mjukare kakor. Nu förtiden så har jag väldigt mycket annat att göra så bakning blir inte av lika mycket längre.

 

Om jag nu ska försöka vara lite allvarlig här och förmedla syftet med detta inlägg. Många kan tex. streckse serier och säga att man har svårt att sluta. Men jag kan INTE sluta även om jag försöker. Jag måste ha gjort upp före hur länge jag ska hålla på med en sak eller hur mycket jag ska hålla på med det för annars kan jag fastna i exakt allting jag måste göra. Ni kan säga åt mig hur mycket som helst men har jag ingen egen tidsplan på hur länge jag ska hålla på med en sak så kommer jag inte sluta. Om jag skulle säga till mig själv: "Amanda! Du har obegränsat med tid att städa din lägenhet." Då skulle jag städa tills jag föll ihop. För jag skulle städa hela dagen, hela kvällen, hela natten. Jag skulle inte äta och inte gå ut och jag skulle antagligen inte kolla min telefon. När lägenheten var helt ren så skulle jag börja om att städa igen. Så nu kanske ni förstår hur viktigt tid är för mig och hur viktigt det är att jag planerar min tid. Såna extrema händelser händer aldrig mig nu längre men det skulle kunna hända om jag inte planerade min tid på det sättet jag gör.

 

Jag avslutar detta inlägg med några bilder på något av det roligaste som finns: Bakning!