Ensamhet
Många tror att jag inte kan känna mig ensam för att jag har den syndrom som jag har. Nu för tiden är det nog sant. Men utan mina kompisar här i Uppsala skulle jag nog känna mig otroligt ensam.
När jag var 21 år flyttade jag till Stockholm. Jag ville komma bort från Sundsvall och jag trodde att i Stockholm skulle jag bli vuxen på riktigt och hitta det jag ville syssla med. Men allt jag kände var ensamhet. Jag har faktiskt aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv som den perioden då jag bodde i Stockholm. I Sundsvall förstod jag mig oftast inte på människorna men där fanns i alla fall djuren alltid tillgängliga. Men i Stockholm fanns ingenting förutom ensamhet. På ett sätt kände jag mig fri för att jag skulle kunna göra vad som helst utan att nån brydde sig. Hade jag velat tatuerat hela ansiktet hade jag kunnat gjort det utan att någon tittat snett på mig på stan. Men hade jag fallit omkull på Drottninggatan vete sjutton om nån hade brytt sig då heller om jag behövt hjälp. Min känsla jag fick när jag bodde där var att allt kretsade kring ytlighet. En karriär som såg bra ut (fast människor kanske inte ens trivdes på sina jobb), ett umgänge som såg bra ut (fast människor kanske inte ens kände varandra), prylar och kläder som såg bra ut (fast människor kanske inte ens använde dessa grejer en endaste gång). Nu lär jag kanske hamna i blåsväder när jag tagit upp alla mina fördomar om Stockholmare men det var det intrycket jag fick under tiden jag bodde där, sen kanske andra upplevt det på andra sätt.
I Uppsala har det varit jättelätt att få kompisar. Jag har träffat folk på de mest konstiga ställena. Till exempel min kompis Zara träffade jag för lite mer än 2 år sedan på Centralstationen, hahaha. Det är hon som sjunger introt i vår dokumentärserie.
Jag känner mig typ aldrig ensam här. Folk är väldigt kontaktsökande, både de hitflyttade och de som vuxit upp här. Jag gillar såklart att vara själv väldigt mycket men jag har ändå ett väldigt stort behov av att vara med kompisar. Det behovet har liksom vuxit fram mer och mer på senare år. Eller så har det behovet alltid funnits hos mig men det är inte förrän sista åren jag lärt mig vilka som är mina riktiga kompisar och dem vill jag verkligen inte släppa.
Vill du hjälpa barn eller vuxna med autism med tex, mediciner, läkarkostnader eller aktiviteter? Det kan du göra genom att skänka ett bidrag till vår föreningsinsamling genom att klicka på denna länk:
https://foreningsinsamling.se/fundraisers/377/donation/
Eller genom att köpa vår frihetsfjäril för 20 kr. Det kan du göra här:
