Lördagkväll. Jag sitter i soffan med min influensasjuka pojkvän med TV:n avslagen. Underhåller med all kunskap jag kan om Astrid Lindgren. Det är första gången han får höra i detalj om då jag babblar på om allt kring Astrid. Vilka hennes syskon var, vad hon hette i mellannamn, reflektionen kring att hon kanske var den enda feministen som så många antifeminister lyssnade på osv. Han har aldrig riktigt förstått hur nära hon finns i mina känslor. Liksom för ett tag sedan när jag pratade om samma sak med Victoria, mitt brinnande intresse och mina startka känslor för allt hennes skapande.

 

 

Om vi alla har en gud så är Astrid min, så har det alltid varit och så kommer det troligen alltid att vara. Jag har aldrig haft och inte heller trott på någon vanlig gud men jag har alltid trott på Astrid Lindgren. Folk som kan dö för Beyonce eller Madonna, Queen B och M eller The Queens eller helt enkelt gudinnor som dom är för många... Jag förstår den känslan. Att det finns/funnits en person som påverkat ens liv så himla mycket att det inte längre är en person, utan en GUD, den känslan kan jag relatera till.

 

 

Det finns viss forskning som tyder på att helt märkliga, omöjliga och övernaturliga saker har hänt kring Astrid Lindgren som jag tror fullständigt på. Tex. att naturen betett sig annorlunda kring henne än kring "vanliga människor". Liksom att folk tror att Elvis aldrig nånsin dött för att han är/var? just Elivs. 

Nu lät denna text helt besatt men riktigt så är det ju inte. Men många personer med autism har ju ett specialintresse och mitt är ju Astrd Lindgren.

 

 

Min dokumentär grundade sig i att jag ville hedra henne och hennes verk, så jag lyfte fram det absolut bästa; barnen. Det handlar om Astrids filmbarn, Maria Gripes filmbarn, Sören Olsson och Anders Jacobssons filmbarn, Laura Fitinghoffs filmbarn, Ulf Starks filmbarn osv. Min dokumentär som inte bara är min dokumentär utan lika mycket Elinors dokumentär, har gett oss en 5-årig resa genom flera decenniers historia.