Går jag ute på stan med någon jag känner och vi ser någon med grönt hår så händer det att den jag går med reagerar på det och viskar: "Kolla!". Jag vet vad som är normen för konstigt och normalt i den normala världen så jag förstår att den personen menar den som har grönt hår. Men om det bara fanns en värld där jag bestämde vad som var konstigt och inte konstigt så skulle alla människor vara lika konstiga för mig.

 

Jag är uppvuxen i en kärnfamilj med två bröder, där vi alla fick lära oss leva efter samma regler. Ändå så märkte jag många gånger att de kunde saker som jag aldrig fått lära mig. Idag förstår jag ju att det är sånt som ska komma automatiskt. Sånt man egentligen inte ska behöva lära sig utan sånt som nästan kommer medfött. Till exempel bebisreflexen som små bebisar håller hårt i människors fingrar när de är nya i världen.

 

 

Jag förstod till exempel inte varför man skulle klappa händerna och än idag förstår jag inte varför man ska klappa händerna. Jag tycker det är så extremt konstigt med människor som klappar händerna. Ibland gör jag det bara för att det förväntas av mig men jag klarar inte alltid av det. Jag går mycket hellre fram och säger till den alla klappat åt: "Vad duktig du var." Eller det här med att skaka hand. I ett land som Sverige ska det vara en självklarhet men under många år så vägrade jag dra fram handen för jag ville ha min hand ifred. Än idag känner jag hur fel det känns att ta fram en hand. Kramar hade jag svårt med i många år och kan fortfarande ha ibland. Men tycker jag om dig så kramar jag dig gärna, i alla fall när vi ses. Hellre en kram än ett handslag. Tror det är för att det känns mer avslappnat och inte så formellt.

 

En vanlig missuppfattning vissa kan få av mig ibland är att jag är blyg. Men ni som verkligen känner mig vet att jag inte är det. Jag orkar bara inte alltid prata, det tar för mycket energi ibland. Det känns verkligen som mina tjejkompisar förstår mig bra där. Vi kan sitta och umgås utan att säga något. Träffar man däremot nån kille nån gång och är tyst så kommer alltid frågan: "Varför är du så tyst? Är du sur för nåt eller?" Det är svårt ibland att inte spela efter dom sociala reglerna.

 

Försöker ofta förklara såna här tankar för min kompis Jasmin när vi pratar våra timlånga telefonsamtal några dagar i veckan. Bland annat har jag försökt förklarat det här för henne. Då säger hon: "Du menar alltså att du älskar mig men tycker ändå att jag är konstig?" Jag: "Ja, precis så är det."

Och så är det med många människor där ute: Jag tycker ni är konstiga men jag kan ändå tycka om er för det.

 

 

För att köpa en Frihetsfjäril. Klicka här: http://frihetsfjarilen.storedo.com/